När jag hörde nyheten om Mark Linkous död 2009 så påverkade det mig väldigt mycket. Det var en av dem mest genuina låtskrivare jag hade hört. Jag har aldrig precis haft ett behov av att veta särskilt mycket om singer-songwriters, dels för att jag tycker att texterna oftast räcker väl för att få ett hum om deras levnadsöde, dels för att jag uppskattar "mysteriet". Jag tycker att man bör betona mysteriet i dessa tider då alla vill fläka ut sig, det här ökade kravet på att synas tror jag kan förgöra en del människor. Mysteriet får mig att tänka på surrealismen och i förlängningen på Linkous. Det slog mig att hans ljudkuliss, kanske framför allt hans stämma är som ett barns vilket skapar en surrealistisk känsla. Detta tycker jag är som tydligast på Good Morning Spider. Att han gör en tolkning av Daniel Johnstons Hey, Joe tycker jag är fullt naturligt om man tänker på att Johnstons mentala kapacitet är likvärdigt med ett barns - samt att han inte använder sig av någon slags symbolik i sina texter.
Jag skulle även säga att den värld som Linkous bygger upp ligger på en annan nivå, han berättar inte om sitt liv utifrån ett jag-perspektiv. Utan jag får istället känslan att han ser världen från en plats där han har frid. Jag tror inte ens att han är särskilt intresserad av sig själv utan hans texter handlar oftast om världen i helhet, inte individen.
Det är något fascinerande med Mark Linkous. Jag har kollat upp en del om hans uppväxt men det finns inte så mycket information. Och nu finns han inte längre; liksom hans kompis Vic Chesnutt förblir dem i mångt och mycket ett mysterium för oss. Eller så har dessa två herrar sagt mer om sina liv än dem flesta av oss? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet med all säkerhet är att man vet väldigt lite om människor och deras tankegångar.
Med tiden har jag insett att Linkous förmodligen större delen av sitt liv redan befann sig på andra sidan. Det är i alla fall den uppfattningen som växt fram hos mig med åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar