När jag var femton år var jag på klassresa i Berlin. Det var de sista veckorna på högstadiet innan gymnasietiden stundade. Vad som gjorde resan än mer speciell var att jag hade gått i samma klass med nästan allihop sedan förskolan, vi kunde verkligen varandra utan och innan.
Jag minns att vi bodde i Kreuzberg på ett gammalt och relativt sjaskigt vandrarhem. Jag minns även betongresterna med graffiti på som beblandade sig med grönskan. Redan då förstod jag att Berlin inte var vilken stad som helst. Den bar på ett obeskrivligt arv även om mina kunskaper om staden vid denna tid var ganska allmänna.
Den sista natten innan vi skulle åka hem så smög jag och tre andra ut, det var mina helt klart närmsta vänner. Inga andra vågade sig ut i den svala vårnatten trots ihärdiga påtryckningar. Vi gick till en bar på hörnet och spelade lite biljard, beställde några Becks och fixade lite att röka. Den gamla slitna baren drevs av två turkar som vi omedelbart blev bundis med. Efter några timmar tog vi U-bahn till Alexanderplatz. Jag minns fortfarande den sötsliskiga lukten i kupén som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var för något.
Natten fortsatte i takt med att ruset eskalerade Vi nådde till slut Alexanderplatz och det jättelika tv-tornet vars blå sken i Berlinnatten var något av det mäktigaste en något obevandrad tonåring hade sett. Vi fortsatte driva runt och alkoholen gjorde att vi släppte alla spärrar, vi betedde oss som små trotsiga vandaler genom att kasta sten på fönster i de övergivna gränderna. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet väntade polisen på oss.
Ibland poppar dessa minnesbilder upp i mitt huvud. Det är inte särskilt konstigt för det var verkligen en ”sista natten med gänget”. Ibland känns dessa minnen som fiktion, det ter sig vara ett tidigare liv - ett mer bekymmerslöst liv på en del sätt. De flesta av oss tappade med tiden kontakten med varandra trots alla år tillsammans. Eller just av den orsaken.
Jag har sett några scener genom åren ur Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981) och kan historien ganska väl. När jag ser de gula tunnelbanevagnarna i filmen och David Bowie skivorna gör sig denna kedja av minnesbilder som jag beskrivit ovan sig påminda.
Christiane F behandlar i mitt tycke temat om det oskuldsfulla som svärtas ner minst lika mycket som den vill upplysa dess samtid om ungas drogproblem. När man som Christiane någon gång upplevt händelser som man inte borde ha upplevt i barndomen sätter detta för evigt spår hos en. Det tycker jag att filmen ganska tydligt vill föra fram. Man kan säga att Christiane till en början är en ganska obekymrad tjej som ännu inte mött instrumenten för ett destruktivt leverne som nästan kommer att ta kål på henne. Med det sagt lever hon inget lätt liv ens från början med sina skilda föräldrar samt en frånvarande mamma. Men hennes armar är ännu inte märkta av nålen än och hon har inte börjat gå på gatan.
Filmen bygger på en sann historia om Christiane Vera Felscherinow liv. Efter att ha varit ren ett tag efter visiten i Hamburg som filmen slutar med väntade ett liv som sångerska och skådespelerska. Hon föll dock tillbaka i missbruket och fick psykiska problem vilket gjorde att hennes enda barn tvångsomhändertogs. Idag har hon passerat femtiostrecket vilket hon själv och inte särskilt många andra för den delen trodde att hon skulle göra. Hon är även i dagarna aktuell med en ny bok om sitt liv.
Jag tror inte Christianes minnesbilder färgas av samma nostalgiska skimmer som mina när det gäller Berlin. När jag började tänka på våra liv fanns det under en kort tid, förmodligen bara några timmar, en del beröringspunkter trots att hennes tonårstid utspelade sig långt före min.
Det är ganska lustigt hur vissa objekt kan vara så starkt betingade i sig; vilket till slut föranleder en kausal effekt som förlöser gamla minnesbilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar